Isabellematildakruger

I natt drömde jag att pappa levde. Han hade bara gömt sig och jag kommer ihåg att han bodde i ett trapphus med världens längsta spiral trappa. Jag hade hittat hem till honom på något konstigt vis, fast jag aldrig varit där förut. Jag minns att dörren var i ljust trä och att trappuppgången var målat i grått och brevinkastet var silverfärgat. Jag plingade på, därren öppnades och först var allt bara vitt och sen stod han plötsligt där. Med sitt ljusa, lite ruffsiga hår och log samma vanliga lekfulla leende. Som om platsen jag var på kommer från sent 90 tal. Han var jätteglad och jag var jätteglad. Amanda (min syster) kom dit och plingade på och hon var jätteförvirrad och kunde inte fatta hur det hade gått till och jag sa "han dog aldrig, de begravde någon som de trodde var pappa fast han har bott här hela tiden".

Där tog drömmen slut. Som om jag måste fatta att han är borta, iallafall från den här världen. Men hur ska jag kunna det? Jag kan inte sluta tänka "tänk om det inte var pappa som vi begravde, det kanske var någon annan". Jag vet mycket väl att det inte är så, men det finns ändå där..
Det är löjligt men det är svårt att sluta hoppas, även om jag vet.

Drömmen kändes så verklig. Och den där kramen jag fick kan inte vara annat än verklig.